En typiskt dålig dag

Igår var en bra dag. Jag var på TCG Nordica nästan hela dagen och fick komma med olika förslag och råd inför renoveringen de kommer att genomgå under en månad framöver. Kul att kunna vara till hjälp (om man inte kan laga en vattenläcka eftersom rören är någon annans kan man lösa det genom att plantera en växt under. Självbevattning kallas det). På eftermiddagen dracks det te med Lei Yan (en otroligt fascinerande kinesisk konstnärinna som spenderat 30 år i militären som propagandakonstnär) och en ung amerikansk konststuderande. På kvällen marknad med Julia från galleriet följt av god middag med hennes föräldrar. Som sagt, en bra dag.

Idag var istället en mycket dålig dag. Mina planer var storslagna. Jag tänkte bege mig ut på en fotoexkursion i de södra förorterna för att samla material till en idé jag har. Istället började den med en krånglande mage, något jag hittills varit förskonad ifrån trots ovan bakterieflora. När jag till slut ansåg läget vara tillräckligt stabilt tog jag mig till mitt favoritdumplingställe för att få i mig lite mat. Jag nickade igenkännande till personalen som snabbt la in en beställning på det vanliga (dvs bilden längst till höger) Jag kände mig som att jag hade koll, näst intill en inföding. Det var mitt i lunchruschen och det var tjockt i lokalen, men jag satte mig vid ett ledigt smalt bord vid fönstret och tog fram en bok ur väskan, som jag sedan ställde på golvet. Frid och fröjd. Jag doppade mina fettdrypande stekta dumplings i sojavitlökssåsen och åt med förvånansvärt god aptit.

Det var när det var dags att gå som jag frös till is och hjärtat stannade i kroppen. Väskan? Var är väskan? Borta!

Som ett fån stirrade jag på golvet där den stått som om jag sett fel. Tittade runt i lokalen och funderade på om jag ställt den någon annanstans? Jag gick fram till personalen och lyckades gestikulera fram att min väska blivit stulen. Till slut hade jag en rätt imponerande liten publik. En tjej gick fram till övervakningsskärmen, hittade kameran som varit riktad mot mig och spolade tillbaka tiden. Där satt dåtids-Julia och mumsade i godan ro.  Bakom mig vid ett bord satt en man i vit skjorta och svarta byxor och pratade i telefon. Han såg ut som någon på lunchrast från ett kontorsjobb. Han åt inget, såg nervös ut och sneglade ibland åt mitt håll. Ibland reste han på sig, pratade i telefon och tog nåt trevande steg åt mitt håll, för att genast sätta sig igen när någon annan gäst kom för nära. Det här upprepades tre, fyra gånger innan han slutligen gjorde stöten. Böjde sig ner, tog väskan och gick snabbt ut. Jag mumsade vidare.

Alla i personalen stod som klistrade vid dramat som utspelade sig på skärmen. Jag var lika fascinerad jag, men samtidigt skräckslagen. Jaha, nu då? I väskan fanns, förutom plånboken, nycklarna till lägenheten. Där fanns också min telefon. Med numren till alla kontakter i Kina. Visitkorten till Nordica var också borta. Jag var ensam, omgiven av folk jag inte kunde prata med. Till slut förbarmade sig en matgäst som kunde lite engelska över mig och hjälpte mig att googla efter numret till någon på galleriet. Inget svar. Personalen ringde polisen som dök upp på fem minuter. Till slut fick jag tag på Julia som kunde tolka åt poliserna via högtalartelefon. Jag lämnade min rapport och fick åka polisbil till stationen för att få en kopia på anmälan. Där kom en annan hjältinna från Nordica till undsättning, E-May som hjälpte mig att fylla i en massa papper och sätta röda tumavtryck på de rätta ställena (blev rätt snyggt)

Som tur var fanns det extranycklar till lägenheten, kortet har spärrats och det kunde ha varit värre. Men man känner sig rätt dum.

Nu ska jag gå och se om jag kan få någon att bryta upp låset på cykeln åt mig...

För att avsluta med en gladare ton, en detalj från utkastet till mitt första mönster här:

Baserat på knesiskt torgliv. Squaredancing.

Edit:

Lägger till en bild jag fick skickat till mig från E-May. Det är bra när man kan se det skrattretande i situationen.